Tervetuloa Tanka - suomalaisen tanssin tietokantaan

Tietokantahaku

Aikavälillä

Dansa min känsla - ett samtal med Ulla Koivisto om hennes konst

Med en kreativ historia på mer än trettio år på det finländska dansfältet och närmare femtio koreografier är Ulla Koivisto dynamisk nutid och hisnande historia. Hon för mig på en vindlande tur i den nya dansens närhistoria där länder, koreografier, dansare, kompositörer, experiment, tvärkonstnärlighet susar förbi under vårt samtal. Ulla Koivisto har varit med och utvecklat det dansfält vi har idag i Finland som koreograf, pedagog och dansare. Hon är en förespråkare för öppenhet, möten mellan olika konstformer, det absurda och det abstrakta med förmåga att göra konst av det vardagliga. I vårt samtal är vardag och den sociala och ekonomiska kontexten lika närvarande som de konstnärliga utmaningarna. Det privata är det offentliga, helt i feministisk tradition. Idag är Ulla Koivisto aktuell med dansserien Tunnetanssia för sju äldre kvinnliga dansare, som efter en period på tio års arbete börjar närma sig sitt slut.

Det började i New York på 1970-talet. Nej. Det började i skogen ute på landet i Österbotten där en mycket ung Ulla Koivisto gjorde koreografier och byggde scener av mossa. Där rekonstruerade hon Maggie Gripenbergs koreografi Metsolan tanhuvilla och gjorde abstrakta koreografier i vattnet med och för familjen.

På en av sina skolturnéer besökte den finländska moderna dansens pionjär Riitta Vainio skolan i Seinäjoki där Ulla Koivisto gick. Riitta Vainio gav en danskurs och en föreställning inför bland annat en storögd och ivrig Ulla Koivisto. På den vägen blev det. Ulla Koivisto reste en gång i månaden till Helsingfors för att delta i Riitta Vainios mångsidiga undervisning.

-Riitta lät mig delta i hela programmet. Vi hade danshistoria, belysningsteknik och danstimmar med teknik och komposition. Först långt senare förstod jag att det fanns en skillnad mellan teknik och komposition. När Riitta undervisade var de ett och samma för mig. Tekniken som vi lärde oss var grunden för de kompositioner som vi sedan gjorde. Samma sak var det senare hos Merce Cunningham. Där, på kompositionskurserna använde alla Cunninghamtekniken som grund för vad de gjorde.

Till ett sjudande New York

År 1974 gick Ulla Koivisto en kurs i Stockholm med Mirjam Berns. Det här inspirerade henne att resa till New York så snabbt som möjligt för att studera Cunninghamtekniken. I New York kom hon också i kontakt med Alexandersteknik, olika former av releaseteknik och framförallt det mångsidiga nydanande konstlivet med föreställningar i varje knut. Hyrorna och levnadskostnaderna var låga. Dansarna från olika grupper samlades i Cunninghams studio. Ulla Koivisto var i New York 1974-78, med ett kort mellanspel i Finland då hon gjorde koreografin 26 (1977) för Rollo. Hon studerade för Cunningham och Viola Farber, samtidigt som hon dansade i Albert Reeds grupp och med Douglas Dunn.

-Jag ville studera en enda teknik och det blev Cunninghamtekniken. I New York bodde vi sju människor i ett rum, men det spelade ingen roll var och hur du sov. Konsten och studierna var berusande. Det fanns föreställningar överallt; på loft, i gallerier, på gator, i parker. Man kunde se 14-15 föreställningar varje dag om man så ville.

Ulla Koivisto deltog i Cunninghams lektioner i teknik och komposition och fick snart en stipendiatplats.

-Målet på timmarna var att göra så väl ifrån sig som möjligt. Vi arbetade mycket med samma rörelsematerial men det gavs olika kvaliteter som snabbt och långsamt. Vi spelade med dynamiken i rörelserna och kompositionerna. Cunningham har sagt; man sätter gränser för att de ska söndras, och enligt den principen laborerar man, förklarar Ulla Koivisto.

Kontakt-improvisation var nytt. Steve Paxton höll på att utveckla formen och många av toppdansarna som tog lektioner hos Cunningham var mycket intresserade av den nya atletiska och kinestetiska dansformen.

-Jag förstod mig inte på kontakt-improvisation förrän långt senare, då jag insåg hur den stod i förhållande till den amerikanska samtidsdanstraditionen och hur den var ett motdrag mot det strikt koreograferade som t.ex hos Cunningham, påpekar Ulla Koivisto.

I New York lärde Ulla Koivisto sig bland annat Alexandersteknik, som hon senare undervisade i på Sibelius-Akademin där hon var rörelseläraren. Hon tränade med Elaine Summers gymnastikbollar. Den gedigna kinetiska kunskapen om kroppens möjligheter är en naturlig del av hennes undervisning. -I Lulu Sweigards bok *Human Movement Potential. It's Ideokinetic Facilitation* (1974) finns allt man kan önska sig, inflikar Ulla Koivisto.

Åren i New York gav kontakter runt om i världen. Ulla Koivisto uppträdde och undervisade mycket i Danmark, Holland, Sverige och England. I Köpenhamn arbetade hon med Living Movement gruppen. På Dartingtonfestivalerna visade hon sina koreografier och undervisade. School for New Dance Development i Amsterdam var i praktiken en bit New York i Europa. Jaap Flier som var konstnärlig ledare för skolan anställde lärare som varitså nära den ursprungliga källan som möjligt. I år, 2003 gör Ulla Koivisto en känslodanskoreografi för Mary Fulkerson som organiserade Dartingtonfestivalerna.

Ett häftigt 1980-tal

Efter det mångsidiga konstlivet i New York tedde sig Helsingfors i slutet på 1970-talet som en mycket lugn plats. Alltför lugn.

-Här fanns en handfull dansare och nästan inga pengar. På scen använde vi min mormors, min mammas och egna kläder på scen. Vi hade inte ens råd att handla på lopptorg. Men saker började hända. Dansare som hade studerat utomlands återvände. Alla som kände sig mogna kom med. Dansarna blev utkastade från Rollo 1980. Vi gjorde våra egna föreställningar i Rakes sal, i studio Julius och på Gamla Studenthuset (Vanha), berättar Ulla Koivisto.

Gamla studenthuset i Helsingfors studentkårs kulturcentrums regi var det dynamiska centrum för den nya konsten under 1980-talets högkonjunktur. Vanhan tanssitunnit (Gamla studenthusets danstimmar) var en serie danser med improvisation, korta stycken där publiken kunde komma och gå som den ville, den organiserades av bland annat POTTA, Poikkitaiteellinen tapahtuma r.y. (Tvärkonstnärlig happening r.f.). Under klubbkvällarna visades utdrag ur kommande dansföreställningar. Publiken växte bland de som var intresserade av det nyaste inom konsten.

-Publiken var stor och entusiastisk, de var intresserade av den nya dansen och den nya musiken. Vi samarbetade med musiker, jag arbetade länge tillsammans med Toni Edelmann. Bland annat gjorde vi Marita tanssii (1981) som var ett beställningsverk för radion i en fyrdelad serie om hur text kan användas i föreställningar. Vår del var exemplet på dans och text. Utgångspunkten var Arto af Hällströms text, Marita tanssii som Toni tonsatte. Vi drog mikrofoner runtom i studion så att de tog upp ljud från dräkterna, andningen, rörelserna. Vi bandade Tonis musik och ljuden som kom från dansen. Redaktör var Leena Häkkinen. Bandet finns ännu kvar i arkivet, jag fick en kopia till min 50-årsdag, tillägger Ulla Koivisto.

Trots att det gick bra för Finland och kulturen frodades på 1980-talet var det fortfarande ekonomiskt kärvt för danskonstnärerna. Frilansdansarna och -koreograferna fick små löner. De huvudsakliga inkomsterna kom från teaterkoreografier och undervisning.

-Wasa Teater och Åbo Svenska Teater gav välbetalda uppdrag. Men dansarnas situation var omänsklig. Jag lärde mig att ta tillvara varje sekund av repetitionerna eftersom vi hade så litet tid tillsammans då de måste hasta iväg och undervisa för brödfödan.

Ibland kan det vara svårt att förstå varifrån de djupa ärren som finns hos flera av den äldre generationens dansare kommer ifrån. Trots att det fanns en uppsjö av kreativitet och till och med några scener att visa dansen på var produktionsförhållandena oftast dåliga. Man tränade här och där, i kalla salar på hårda golv, sent om kvällarna. Lönerna var minimala. Fastän publiken var entusiastisk var Helsingin Sanomats kritik ofta oförstående och upplevdes rentav sårande av danskonstnärerna, speciellt av de som företrädde den nya dansen. Även om andra recensenter var uppskattande, var det då som nu den stora drakens ord som gällde.

Men Ulla Koivistos 1980-tal sjuder framförallt av aktivitet och koreografierna flödar. Danser framförs också på tvärkonstnärliga evenemang och de stora kvinnofesterna. Performancegruppen Homo $ där Ulla Koivisto är med uppstår med flera av hennes elever från Teaterhögskolan.

-Vi improviserade med eleverna i skolan under flera timmar. De fick några instruktioner och så höll vi igång. Målet var att de skulle slappna av så att de också såg vad de andra gjorde. Jag pratade t.ex engelska och delade ut kort, de hittade på typer och roller. Folks självförtroende växte och energi frigjordes. Det är helt enkelt roligt att göra övningar och pröva saker. Laborera med typer, mänskor du mött, göra figurer och rörelser. Låta det accepteras genom kroppen.

Kraft

År 1985 började rörelsematerialet kännas tomt. Ulla Koivisto reste till Chorony i urskogen i Venezuela för att söka primitiv dans. 1986 koreograferade hon Kraft för Raatikko till Magnus Lindbergs komposition med samma namn. Kraft är en milstolpe i den finländska danshistorien inte bara för att det är ett så fint och massivt verk, utan för hur musiken och dansen spelar samman. Jag minns hur rörelserna virvlade, humorn och urkraften flödade och tog andan ur mig.

Det skrevs mycket om Kraft i dagstidningarna. I recensionerna står det hur musiken väcker bilder ur dagens värld. Om associationer till gatans hårda verklighet och hur balett, modern dans och vardagliga rörelser samsas. Lindbergs musik ansågs mycket radikal.

För övrigt var Tyskland med väst-Berlin trendigt under 1980-talet med sin nybrutala industrimusik och -dans. Einstürzende Neubauten var exponenter för industrimusiken, Kraftwerks monotona och ironiska Autobahn tutade överallt. Suzanne Linke gjorde industridans för män i stålkängor. Hos oss förekom ofta tyska titlarna inom dans, konst och musik.

-Jag frågade Magnus om han hade någon intressant komposition som jag kunde göra en dans till och han föreslog Kraft. Kompositionen Ablauf lade jag till i prologen. Jag upplevde musiken mycket visuellt. Det fanns mycket litet plats för den nya musiken och mottagandet av kompositionen hade varit negativt, förklarar Ulla Koivisto.

Kraft var ett veritabelt kraftprov för Ulla Koivisto. Hon hade precis fött sin son Tuukka när hon tog i tu med arbetet och lyssnade till musiken om nätterna.

-Jag utformade koreografin under inflytande av någon form av ursinnig urkraft. När jag gjorde den på nytt för Teaterhögskolan 1999 var det som att föras tillbaka genom tiden. Jag mindes saker runt om föreställningen. Produktionsförhållandena var tunga trots att det var Raatikko som ändå var en etablerad grupp som stod för det. Vi visade den också i Rovanimei och i Köpenhamn. Publiken var entusiastisk och Kraft drog också till sig de som var intresserade av ny musik.

Kraft för Teaterhögskolans dansstuderande var en något förenklad version.

-Tyngdpunkten för dem låg på att vara en del av en grupp och att dansa så pass länge i ett sträck. Drömmen är att göra den för proffsdansare till en levande orkester.

Hushållsapparater ljuder

Koivistos koreografier präglas av uppfinningsrikedom, humor och klar komposition. I Kodinkonetanssit (1991) (Hushållsapparatdansen) dansade man med och till dammsugare och andra hushållapparater.

-Kiti Luostarinen och jag hade små barn. Vi gjorde utställningen Katkonaisia hetkiä raskain luomin på Gamla studenthuset utgående från vår verklighet som var att alltid vara trött medan barnen skrek. Kiti gjorde konstverken och jag gjorde koreografin som handlade om mor och barn. Riikka Räsänen var mitt barn. Ljudvärlden var inspirerad av Cage och följdaktligen öppen, komponerad av Päivi Takala. Tuukka Törneblom gjorde ljusen; symaskinerna, kaffekokaren, hårtorken kopplades till ljusbordet.

Mottagandet var hjärtligt. Många kände igen sig och identifierade sig med hushållsdansens verklighet.

-Våra barns teckningar var med i utställningen. Men annars var tillkomstprocessen inte särskilt barnvänlig, fastän det hade varit vår intention att barnen skulle intregreras, minns Ulla Koivisto den bistra realiteten.

Kodinkonetanssit blev också den första dansvideon som Ulla Koivisto gjorde tillsammans med Kiti Luostarinen för tv.

Känslodanser för det nya årtusendet

Ulla Koivistos senaste projekt är serien Tunnetanssia (Känslodanser) för sju banbrytande kvinnliga dansare; Tarja Rinne, Tarja Ranta, Leena Gustavson, Pirjo Viitanen, Riitta Vainio, Mary Prestidge och Mirja Tukianen. Projektet påbörjades 1994 och man har gått framåt i den takt det funnits pengar för projektet.

Under medlet av 1990-talet var äldre dansare på tapeten. Riitta Pasanen-Willberg arbetade på sin licentiatavhandling som senare blev doktorsavhandlingen *Vanhenevan tanssijan problematiikasta dialogisuuteen - koreografin näkökulmasta* (2001) där hon undersökte hur olika releasetekniker kan verka befrämjande för äldre dansare. I slutet av 1990-talet gjordes en utredning om vad dansare som slutar dansa gör efter det karriären tar slut och hur de kan placera sig i arbetslivet. Ulla Koivisto lyfter explicit fram kvinnliga dansare.

-Alla i arbetsgruppen har arbetat så mycket gratis, nu ska de få ordentlig lön. Det är dags att belöna kvinnogardet. Det här projektet är en hederbetygelse åt finländska kvinnliga dansare samtidigt som det är en belöning för publiken som främst består av kvinnliga kulturkonsumenter. Nu får de se kvinnor ur sin egen generation dansa. Kvinnor som de kan identifiera sig med.

-Dansarna är mycket olika. Tarja Ranta som var pensionerad från Nationaloperan var på det klara över att detta var hennes sista dans. Leena Gustavson vill gärna uppträda mycket. Det roliga är att det har satt igång något för alla efter processen med deras solo, berättar Ulla Koivisto.

Danserna är berörande, processerna djuptgående. Men så blandar de privat med offentligt. Hur görs de undrar jag?

-Det är viktigt hur man börjar. En stor del av diskussionerna sker i början. Först träffas vi på Café Ekberg och pratar. Sedan går vi till butiken Villisilkki med sina läckra silkestyger och känner på tygerna. Genom diskussionerna klarläggs nästa steg. Mitt arbete är att gå in i deras tankevärld i början. Jag plockar så småningom fram olika saker hos dem och vi provar ut musik och ljud. Det blir ett porträtt, säger Ulla Koivisto.

-Dansarna är väldigt öppna. Det handlar om ens egen ålder, medvetandet om att man klarar av mycket. Förr skapade man energin genom kroppens rörelser, nu kan man skapa energi som grundar sig på den långa erfarenheten man har. Processerna är olika beroende på deras bakgrund. Jag ger rörelserna och de formar dem. Tarja Rinne använde material från sitt förflutna. Jag gjorde rörelserna framför Riitta Vainio. Arbetsgruppen; ljud, ljus, kostym sitter med på repetitionerna. Alla med antennerna på helspänn, förklarar Ulla Koivisto

Av varje solo görs en video. Tidigare har hon och Ktti Luostarinen samarbetat men nu har Ulla Koivisto gjort så mycket video att Luostarinen tillslut påpekade att koreografen lika väl kan regissera. Tillsvidare är tre videon färdiga, och snart är hela serien färdig.

-Ju mer erfarenhet man får, och ju äldre man blir och desto mer man arbetar med olika människor, desto snabbare och säkrare ser man och blir man i sina val. Idag är jag dansarvänligare, medger Ulla Koivisto när hon funderar på vad som förändrats under åren.

Ulla Koivisto fick statspriset för sin insats för dansen 2002.

Kirjoittaja
Taiteilija Koivisto, Ulla