Kontaktimprovisation, improvisation, release- och alignmenttekniker, de som kallas "mjuka" danstekniker och som idag varje dansfrö känner till, väckte stor uppmärksamhet då de under 1980-talet kom till Finland. Flera finländska dansare, koreografer och pedagoger bland annat Soile Lahdenperä hade utbildat sig vid School for New Dance Development, SNDO i Amsterdam och kom nu hem med en helhetssyn på danskonstnären. Där dansaren inte bara var material för koreografen en utan självständig kreativ kraft. En medskapande som kombinerade läraren, koreografen och utövaren inom sig.

Idag är Soile verksam som lärare i Alexanderteknik och dans, samt koreograf och dansare. Hon grundade Hurjaruuth med Arja Petterson 1977. Sedan 1987 har hon varit med i Zodiak Presents som idag är Zodiak - Uuden tanssin keskus där hon sitter i styrelsen och den konstnärliga ledningen. Soile är med i Suomussalmigruppen, och som koreograf samarbetar hon ofta med musiker och är en högt uppskattad lärare bland annat på Teaterhögskolans danskonstinstitution.

Nu, hösten 2002 studerar Soile för en dansmagisterexamen på Teaterhögskolan. Hon påpekar det något komiska i att läsa Finlands danshistoria, när man tycker att man själv är en historisk relik och när man finner sig själv på historieböckernas sidor. I samband med hennes magisterexamen gjorde hon det självbiografiska solot Nyt näkyy tämä, våren 2002.

Självbiografiskt dansprojekt

Berättelsen om den unga kvinnan som flyttar till New York för att studera dans inleder Nyt näkyy tämä. Soile står på scen med en kappsäck fylld av rekvisita; gamla danskläder, en speldosa, en grammofon, fotografier. Ett bykrep är draget snett över scenen, på repet hänger Soile fotografier som hon tagit.

Nyt näkyy tämä är en självbiografisk resa genom tid och rum där fakta och fiktion flyter ihop i en humoristisk och eftertänksam blandning. Rörelser blandas med de berättade historierna. Ibland ackompanjerar berättelserna rörelsen och ibland tar rörelsen över.

Berättelserna känns realistiska och man fnissar åt många komiska situationer, såsom när Soile-berättaren hade anlänt till New York och hon såg en kvinna i en park som skuttande omkring vilt viftande med pinnar. Hon avfärdade kvinnan som en av de många galningar i New York som hon hört om. Senare medan hon tog sina dansklasser (för bland annat Viola Faber) tog hon en workshop. Läraren var den kvisthoppande galningen. Det var Simone Forti, som blev en av de viktigaste lärarna och förebilderna för Soile under New York tiden.

Det självbiografiska projektet med kappsäcken och New York historierna har funnits med länge. Själv såg jag en version 1988 under en improvisationskväll med Jaana Klevering och Riitta Pasanen-Willberg på ett kafé. 1999 var det dags för en ny version på den numera avslutade "work-in -progress" eftermiddagen, Z-open, på Zodiak - Uuden tanssin keskus. Och på våren 2002 var det dags för den tredje och mest utarbetade versionen.

Hurdan var processen med den här sista versionen, Nyt näkyy tämä?

-Jag njöt av processen. Men till min förvåning konstaterade jag att jag för första gången på tjugo år arbetade helt ensam. För det mesta är flera involverade - musiker och/eller andra dansare. Nu var jag ensam och jag märkte hur jag saknade dialogen med de andra parterna, samtidigt som jag njöt. Jag är lat när jag arbetar ensam; bara nu och då befinner jag mig i studion och gör något. Å andra sidan är processen igång hela tiden och finns med mig. Idéen till föreställningen var ju gammal i sig, så på det sättet har det varit en lång process, men just det här stycket gjorde jag under en koncentrerad tidsperiod.

Fakta och fiktion

Hur har du behandlat glidningarna mellan fakta och fiktion i föreställningen där text och berättelse spelar en viktig roll? Det direkta och personliga tilltalet gör att man lätt tror att allt är sant.

-Någon som inte känner mig kan tro att allt som sägs är sant. Från första början insåg jag att jag ville använda mig av mycket text. Det mesta är mina egna berättelser, jag använder en namnlös text av Rosa Liksom ur novellsamlingen Perhe (2000).

I ett tidigt skede, då jag visste att jag inte hade pengar för projektet, beslöt jag att jag inte hitta på en extern ljudvärld, utan istället använda de ljud som fanns i berättelsen (en skiva spelad på en skivspelare, en speldosa som plingar fram sin melodi). Dessutom behövde jag inte ljud när jag pratar, konstaterar Soile.

Hur fungerar kopplingen mellan rörelse och text?

-Jag funderade mycket på om och hur mycket jag skulle illustrera med rörelse å ena sidan och hur abstrakt rörelsen skulle vara å andra sidan. Jag valde att använda mera abstrakt rörelse tillsammans med Liksoms text, och spela med växelverkan mellan rörelse och text när det gällde mina egna berättelser.

Det är lätt att arbeta med en egen text, den vet jag vad den handlar om. Liksoms text är så långt utarbetad som text, så den ställer helt andra krav på sättet att arbeta och framföra den. Helt konkret var det svårt att lära sig texten utantill och få den att sitta. Det är en tragisk berättelse om ett äktenskap, ett barn och när det går snett. Målsättningen för mig med föreställningen var att vara närvarande i nuet, och då uppstod frågan om hur jag kunde säga högt de här fruktansvärda sakerna som finns i texten, funderar Soile.

-Jag märkte också att i jämförelse med att dansa i en annans koreografi, där man kanske inte alltid håller med koreografen om rörelserna man getts, så ger rörelse trots allt mera utrymme för fria associationer än en fiktiv text. Det tog först tid att hitta en text som motsvarade min tankevärld, och sedan tid att tillägna sig den.

Vad blev det viktigaste för dig i projektet?

-Definitivt publikkontakten. Det är så fint när den finns och föreställningen blir ett tätt samarbete med publiken. Jag känner nu att jag inte längre vill uppträda utan den direkta kontakten. Jag gjorde sex föreställningar. Var och en var annorlunda beroende på publiken. I varje föreställning hände något nytt. Jag hade litet för mycket material för 45 minuter, så ibland föll något bort och ibland kom något annat till. Ibland var ordningsföljden omkastad. Fastän jag alltid började med New York berättelsen. När man inte har slagit fast hur och i vilken ordning allt görs är det nödvändigt att vara extra närvarande; man måste hålla sig vaken hela tiden.

-Jag märkte att de beslut jag tog under föreställningen tvingade fram vissa händelseförlopp. Jag funderade på huruvida jag skulle säga namnen på de personer som fanns med i berättelsen, och då var gränsen mellan personligt och offentligt går. Simone Forti är en offentlig person som bor i USA. Hennes namn kunde jag nämna utan att tänka efter desto mera. Andras namn nämnde jag ibland och ibland inte. Då de som var med i berättelsen satt i publiken, sade jag inte deras namn högt, de fick förbli anonyma där de satt, berättar Soile.

Personliga utgångspunkter

Det personliga anslaget går genom i dina koreografier. Är det kopplat till ditt arbete som lärare i Alexanderteknik?

-De flesta av mina koreografier utgår från personliga känslor och erfarenheter. Det personliga inslaget handlar också om att bli äldre. På 1980-talet när jag var ung och våghalsig och fylld av trots hade jag attityden; jag får göra vad jag vill. Idag har det förflutna och det personliga blivit allt mer betydelsefullt för mig. På grund av de häftiga hudutslagen jag fick för några år sedan och genom arbetet med Alexanderstekniken har jag tvingats bearbeta hämningar och mitt förhållande till mitt förflutna, säger Soile.

-Alexandersteknik handlar till stor del om förändring och om valmöjligheter. Alexandersteknik är ju inte en dansteknik i sig. Däremot kan Alexanderstekniken stöda dansare och musiker i deras arbete med kroppen. Man kan säga att Alexandersteknik handlar om att "lära bort" skadliga - både fysiska och psykiska - vanor, som gnotts in genom bland annat dansträning. Jag har hållit på med Alexandersteknik sedan 1986. Ju mer jag gjorde desto mer märkte jag hur den kunskapen som jag anammade fanns mer och mer med i arbetet som danslärare. Jag började helt enkelt se mera hos mina elevers kroppar och hur de fungerade, påpekar Soile

Att få dansa som den man är

Upplevde du en tudelning när du beslöt dig för att studera Alexandersteknik i England och låta dina koreografiska ådra vila ett tag?

-Första gången som jag övervägde att åka iväg och studera Alexanderteknik var 1990. Då satt jag ännu fastkilad i föreställningen att jag främst var koreograf. Koreografen i mig vann över Alexanderentusiasten. Men redan 1992 insåg jag att jag inte bara är ett utan att jag kan göra flera saker, så jag packade ihop och reste iväg.

Under liknande förhållanden for jag till New York för att träna dans 1978. Jag hade precis slutat dansa. Dittills hade jag dansat i Tanssistudios grupp, som blev Rollo 1977. Men, jag ansågs inte vara tillräckligt representabel, så jag lämnades utanför den nybildade gruppen. De hade rätt; jag blev tjockare och gick inte tekniskt framåt. Det var en befrielse att sluta dansa. Jag behövde inte banta och jag skulle få göra precis vad jag ville när jag blev stor.

Jag gick på Riitta Vainios improvisationstimmar vilka blev en verklig aha-upplevelse - nu fick jag dansa precis sådan som jag var. Det här ledde till att jag packade ihop och reste till New York för ett år, och studerade release- och alignmentteknik för Ellen Webb och improvisation med Simone Forti, berättar Soile.

New York, Helsingfors, Amsterdam

Vad hände när du kom tillbaka?

-När jag kom tillbaka från New York grundade vi Hurjaruuth 1979 (Arja Petterson, Hannele Niiranen, Tuula Lento, Riku Virtanen och jag). Arja och jag ville göra egna koreografier och det fanns inte arbetsplatser, så vi skapade våra egna. Vi gjorde föreställningar för vuxna. Men för att få maskineriet att fungera, det vill säga få fortsatt finansiellt stöd måste man ha ett visst antal föreställningar. Det här blev den pragmatiska ledstjärnan för Hurjaruuth och vi började göra barnproduktioner för att få så många föreställningar som möjligt.

-Efter två år i Finland reste jag till Amsterdam för att studera vidare vid School for New Dance Development. Då, i början av 1980- talet var alignment-, releasetekniker och improvisation ledstjärnorna i skolan. Den personliga rörelsekvaliteten och koreografen inom en betonades. Jag hade redan lång erfarenhet av det professionella danslivet och var 26 år gammal, så jag togs in vid tredje årskursen som gäststudent och gick i skolan under två underbara år. Den gav så mycket. Det tog mig visserligen två veckor att fatta att Pauline de Groots timmar var tekniktimmar, och hur exakt man arbetar när man söker rörelsebanor utgående från den egna kroppen, istället för att följa efter läraren. Release- och alignmentarbete handlar inte om frihet att göra vad som helst, påpekar Soile.

Hur skulle du beskriva de release- och alignmenttekniker som du har arbetat med?

-Releaseteknik handlar om perception och improvisation. Den grundar sig på alignmenttekniken. Det är inte färdigt givna rörelser som du utför, utan du letar fram rörelserna utifrån din egen kropp och dina inre bilder. I alignmenttekniken undersöker man kroppens fysiologiska funktioner och lagbundenheter. Ny dans i sig är ett vittomfattande begrepp, det inbegriper snarast människorna som arbetar inom den nya dansen. Idag finns många olika sorters danstekniker som uppfordrar till att undersöka och utforska kroppen och hur den fungerar.

I dialog med musik och tystnad

Berätta om hur du skapar koreografier och hur du arbetar med musiker, eftersom du för det mesta använder dig av levande musik.

-Koreografierna skapas genom improvisationer. Jag kan ge dansarna en fras, men under den senaste tiden har jag inte ens gjort det. Istället skapar och omarbetar dansarna materialet själva.

-Jag är inte så bevandrad i musik, så det är bättre att någon som känner till området tar hand om det. Ljudband är jobbiga att arbeta med, så därför arbetar jag med musiker. I Amsterdam var det däremot underbart att röra sig i tystnad. Det fanns så mycket impulser i mig som snarast stördes av musik. Inre bilder och berättelser söker man bättre utan musik. Dans görs inte till musiken, utan det handlar om en dialog mellan musikern och dansen, förklarar Soile.

Att hitta det forskande och undervisande jaget

Du har undervisat mycket i dans och flera av dagens finländska dansare har varit dina elever. Är undervisningen fortfarande en viktig del för dig?

-I dag undervisar jag rätt litet i dans. Det finns så mycket danslärare och egentligen är jag inte så intresserad av att undervisa mera, förutom i Alexanderteknik. Jag var timlärare vid Teaterhögskolan 1986-90. På 1990-talet då mina kolleger koncentrerade sig på att skapa koreografier, ville jag göra samma sak. Men å andra sidan ville jag inte leva på arbetslöshetsunderstöd, så jag undervisade samtidigt som jag gjorde koreografier. Jag märkte att jag inte var den slags koreograf som endast gjorde koreografier. Undervisning är skapande arbete, det är att uppträda. I Amsterdam skolan blev vi uppmuntrade att undervisa och att hitta vårt forskande och undervisande jag. Man tränade inte kroppen för att bli ett lydigt redskap för andra. Redan på 1980-talet undrade jag om det var något fel på mig när jag gjorde litet av varje. Men olika gebiet stöder varandra, funderar Soile.