Virpi Pahkinens distinkta, extremt flexibla gestalt verkar ömsom ha kravlat fram ur ökensandens torra vågor, ömsom vara ett transparent membran för kosmiska krafter på genomfärd. Hennes lemmar ritar snabba kalligrafiska penseldrag i luften med kontroll över varje muskelfiber. Hon leker tittut med kostymen ­alltid skapad av Helene Thorsell eller tafatt med ljuset.

Hennes solodanser är i sin koncentrerade integritet något alldeles eget, akrobatiska med golvet som replipunkt där en hand kan bli fot och vice versa. Under årens lopp har Virpi Pahkinen även börjat förflytta sig mer över golvytan, som i det senaste verket Bön för den vars darrande händer står stilla, med musik av norrmannen Roger Ludvigsen.

Solona bygger en bro till historien

Hennes solon är säregna men bildar samtidigt en länk till den moderna dansens genombrott efter sekelskiftet 1900, då Isadora Duncan, Loie Fuller och i Sverige småningom Birgit Åkesson sökte sina egna uttryck i fridansen, bort från den klassiska balettens romantiska kvinnoideal.

Isadora Duncan slängde av sig korsett och skor och dansade barfota i tunna tyger, inspirerad av den grekiska antiken, dess ideal, mytologi och bilder. Loie Fuller skapade visuella upplevelser när hon snurrade så att kostymen for ut som en blomma i det avancerade ljuset; litet som en turkisk dervisch.

Birgit Åkesson utvecklade en skulptural, lyrisk och abstrakt men rytmisk dansstil sedan hon brutit med Mary Wigmans expressionism. Åkesson skapade med tidens tonsättare, bildkonstnärer och författare särpräglade dansverk där varje komponent fick verka på sina villkor men i dialog med de andra konstformerna. På 50-talet gjorde Åkesson koreografin till uruppförandet på Stockholmsoperan av Karl-Birger Blomdahls rymdopera Aniara efter Harry Martinsons roman. Cirka 40 år senare, 1994, invigde en nyuppsättning av Aniara den nya Göteborgsoperan, då med ny koreografi av Virpi Pahkinen, som även dansade Isagels roll.

Också Virpi Pahkinen använder ­likt sina kvinnliga föregångare­ ett slags organiskt, mytiskt förhållningssätt till kropp, musik och rörelse. Hon samarbetar gärna med sinsemellan mycket olika musiker, som japanska Akemi Ishijima vars österländskt inspirerade torra klanger gifter sig med koreografens språk. Ishijimas kompositioner har gett karaktär åt Bardo, Saligram och senast Bön till de uppstigande, där dansaren framträder som en snäcka eller ett urdjur på väg ur sitt skal när hon lekfullt låter kroppen glida ur och in i ett veckat skimrande tyg. Det solot ingick i en svit om fyra olika i aftonen Suite 303.

Samarbetet med musikerna

Virpi Pahkinen är intresserad av modern musik, men har en grund i den klassiska som hon själv studerat. Ett exempel på hennes intresse är att hon sommartid har besökt Time of Music, en festival för samtida musik i mellersta Finland. Där fick hon ett år kontakt med den engelskfödde musikern Jon Rose som hon samarbetat med i en soloföreställning, visad i Köpenhamn 1996.

I Kalagni (2000) samarbetade Pahkinen med den i USA verksamma iranska sångerskan Sussan Deymin. Hon har berättat att hon fångades av den starka kvinnoröstens ordlösa sång när hon besökte Tensta konsthall utanför Stockholm och såg videoinstallationen Turbulent av den iranska konstnären Shirin Neshat. Sången fanns på videofilmerna, och Virpi Pahkinen slog en signal till New York, där Sussan Deymin svarade med en vacker röst som omedelbart väckte genklang hon koreografen. Deras föreställning Kalagni blev ett både meditiativt och fysiskt ljudande möte mellan två starka kraftfält i rörelse: röstens och kroppens.

I Salamandrar (1996) samlade Virpi Pahkinen fyra solon till en timslång helhet i samarbete med slagverkaren Niklas Brommare. Hans rasslande, skallrande ljud manade fram dansösen som en vig ödla, redo till språng men också att likt en eld-ande "promenera" med ljuset. Just ljussättningen är central för Virpi Pahkinen och ofta den enda scenografin till hennes danser. Hon har under åren samarbetet med bland andra Jens Sethzman, Pelle Lindqvist och Erik Wiedersheim-Paul. De beskriver samarbetet som att Virpi dansar och de svarar. Det vill säga deras ljus kan både skapa former, färger och associationer i rummet och kring dansaren, men också förhålla sig helt självständigt gentemot henne. I Kalagni målade Erik Wiedersheim-Paul golvet med cirklar som ändrade färg à la sol, måne etc.

Verket I dialog med det röda berget är ett exempel på hur ljus, kostym, musik och dans samverkar även om varje komponent också är självständig. Pahkinen framträder i Helene Thorsells rödskimrande kostym, som speglar bergets färg mellan gryning och skymning. Dansösens distinkta gestalt tycks beredd att likt en semafor ta emot och omvandla naturens signaler till dansens tecken. Hon är länk mellan jord och himmel, i dialog med Erik Wiedersheim-Pauls solfjädersformade ljusgator och Stephen Montagues suggestiva musikverk From the white edge of Phrygia. Rasslande ekon växer till symfoniska klanger medan dansaren beträder osynliga gränser i landskapet och frammanar ett eldrött crescendo. Pahkinen har utvecklat förmågan att röra sig över golvet i dynamiska växlingar mellan inväntande och attackerande förflyttningar över osynliga kraftfält.

Om inspirationen

Kanske är det också en nordisk närhet till och känsla för naturen som avspeglas i Pahkinens arbete, även om hon under årens lopp har angett inspirationskällor från Mozart via Tibetanska dödsboken och den syrisk-libanesiske poeten Adonis skrifter om persisk poesi och kalligrafi till partikelfysikens senaste forskningsrön. Ett samtal med Virpi Pahkinen kan handla om partiklars osynliga resor genom våra kroppar, om religion eller om den serbiske författaren och historikern Milorad Pavic. Och om öknen; ett landskap där Pahkinen finner lagrad tid, kontraster mellan varmt och kallt, en dynamik ­rätt rätt avlägsen det land av skogar och sjöar där hon själv växte upp.

Den professionella karriären i Sverige

Virpi Pahkinen föddes i Jyväskylä 1966. Hennes pappa är rallyintresserad statistiker, hennes mamma psykolog. Virpi Pahkinen åkte mycket konståkning och studerade musik, så småningom piano vid konservatoriet i Helsingfors. Hon spelade gärna Bach och moderna kompositörer, men Mozart undvek hon. Fast kärleken till Mozart har alltid funnits där och blev 1992 Ett kammarspel, en underbart humoristisk hyllning inför tvåhundraårsminnet av hans död där Mozartkulor (choklad) rullade över golvet.

Pahkinen blev inte pianist utan fann att dansen kombinerade de uttryck hon sökte. Hon gick koreografiutbildningen vid Danshögskolan i Stockholm 1989-92 med lärare som Per Jonsson, Margaretha Åsberg och Donya Feuer, som även är koreograf på Dramaten och har arbetat mycket med Ingmar Bergman. Det är också i Sverige Pahkinen har haft sin yrkesbas, även om hon färdats världen runt med sina solon: Australien, Libanon, Mexiko, Sydafrika, England och Finland. Förutom dansträning tränar hon även yoga, vilket kan förklara hennes speciella smidighet, koncentration och andningsteknik. Med denna förmåga kommer också en andlig frigörelse­ det finns hos Pahkinen en ton av rit och ceremoni.

"Teater lockar mig"

Virpi Pahkinen talar om att dansen har en tid, den koncentrerade som liksom står på ett ben medan annat cirklar runtomkring medan den talade textens tid är annorlunda. Detta apropå att hon vid flera tillfällen har arbetat i teateruppsättningar, inte minst med Ingmar Bergman på Dramaten som hon fick kontakt med via Donya Feuer. Pahkinen säger: "Orden måste levereras i ett visst tempo för att de ska förstås. Dansen kan krympa och vidga tid, men för att behålla magin ska man inte använda ord samtidigt."

Hon har mestadels figurerat stumt, men i Strindbergs Spöksonaten i år fick hennes roll mer utrymme då hon som den dödsbleka Mjölkflickan gled in och ut ur scenrummet med en närvaro som var kongenial med den groteska, spöklika inramningen och de övriga skådespelarnas framtoning. På Stockholms stadsteater har hon medverkat i Sara Erlingsdotters uppsättning av Lars Forssells Kröningen, hans tragikomiska version av Alkestismyten från 1954. Virpi Pahkinen dansade Alkestis, hon som går i döden i stället för kung Admetos.

"Teater lockar mig om dansen används som en naturlig del av föreställningen, men jag är inte intresserad av att arbeta som rörelseinstruktör", sade Virpi Pahkinen då (1996). Det året fick hon morgontidningen Svenska Dagbladets prestigefulla Operapris, som även kan ges till en modern dansare eller koreograf. Motiveringen var "att hon med stor konstnärlig integritet har skapat en rad koncentrerade solon som Grönt solo, Heliozoan, Cobra Acéphale, Iridium och senast Salamandrar där dansen går i dialog med musiken." Samma år fick hon även Finlands kulturpris för unga konstnärer.

Dans för film

Virpi Pahkinen har också arbetat med flera dansare och med filmmediet. I Bardo, en titel från Tibetanska dödsboken som anger tillståndet mellan döden och livet efter detta, framträdde koreografen själv med fyra andra dansare i solistiska inslag. En av dem var Shen Wei, kines verksam i USA, som hon fortsatte samarbetet med. Senare spelades Bardo 010 in i en tom gasklocka i Hjorthagen i Stockholm, ett suggestivt rum som fick tv-rutan att hisnande öppna sig mot världsalltet. Bardo 010 belönades med Guldantennen i Bulgarien 1998. Virpi Pahkinens hittills enda koreografi för en finsk dansgrupp är från år 1999. Då gjorde hon verket Uniooma för dansgruppen Aurinkobaletti från Åbo.

Hon har också koreograferat Atom by Atom för film, en existentiell thriller inspelad på kanarieön Lanzarote i ett karg dramatiskt landskap av röd vulkanjord. Filmen fick premiär på Göteborgs filmfestival 1999. Virpi Pahkinen har en egenart som man omedelbart känner igen. Ändå är varje solo unikt, liksom hennes konst i stort. Sensuell och djärv söker denna kroppsmagiker sin egen tid i dansens rymd.