Arja Raatikainen skiljer inte åt sin person och sin konst. Hon anser att hennes konst och handlingar har samma rötter, samma grund, samma värderingar och samma världsbild som hon själv. Medvetenheten om detta skapar en viss trygghet även om den konstnärliga processen i sig är friktionsfylld. Hon säger att hon är på resa, försöker känna efter varifrån hon kommit och var hon varit. På basen av det strävar hon att hitta en väg för att gå vidare. Upplevelsen av många inre rötter med förgreningar skapar en känsla av förankring och av något bestående.

Konfrontationen mellan jag och omvärld skapar konst

Vardagen eller det vi kallar verklighet upplever Arja Raatikainen som gåtfull men inte som speciellt djupsinnig eller rofylld. Tvärtom ter den sig ofta som en sanslös eller absurd verksamhet. I den verkligheten känner man inte i första hand efter i sitt inre utan riktar sig istället dynamiskt ut från sig själv och strävar att bli en bland andra, säger hon. Existensens motsägelser och kampen mellan dessa krafter, den som söker ett inre djup och den som försöker överleva vardagen, upplever hon som utgångspunkten för sin konst. Följaktligen blir den en studie av mänskligt varande på gränslinjen mellan personlig glädje och sorg och livets absurditet. Människans främsta målsättning är att bevara sin mänsklighet i en kaotisk och kontrastfylld värld, säger hon.

-Den kamp som dessa två krafter föder i mig upplever jag som utgångspunkten för min konst. I princip är detta konfliktfyllda varande utgångspunkten för allt. Jag har mina egna känslor och min inre förankring men måste också relatera mig till det yttre. Min konstnärliga verksamhet baserar sig på denna gränslinje eller detta problematiska område, som jag inte får grepp om men hela tiden studerar.

Upplevelsen av det egna jaget och den omgivande verkligheten är dock något Arja Raatikainen numera, vid 43 års ålder, försöker förena. Hon har väldigt länge och ofta med stor ångest rotat i sitt inre. Det har inte alla gånger ens varit frågan om en medveten strävan. Det inre har stigit fram med sådan kraft att hon varit tvungen att bearbeta det. Att gå den vägen väldigt långt kan skapa djup alienation. Någonting håller henne trots allt bunden till den yttre verkligheten. Det är egentligen fel att kalla den yttre, säger hon, för hon inser ju att det är frågan om en större helhet som hon själv är en del av. Den djupaste grymheten och härligheten kommer sig just av detta. Till dags dato har hon hela tiden kämpat i ett starkt korsdrag men nu märker hon att hon ger efter en aning. Det känns som en omöjlighet att fortsätta om hon inte ger efter. Det är frågan om ren självbevarelse, säger hon med ett rungande skratt.

-Vad det innebär för min konst att jag ger efter vet jag inte ännu. I min egen utveckling kan jag urskilja ett skede när jag var väldigt strikt och hade en väl riktad, avgränsad infallsvinkel på min konst, försökte rena den från yttre effekter. Nu har mitt skapande gradvis fått tillfälle att andas lite. Det har också fått en ny rymd omkring sig, eller luft på ett annat sätt. Jag känner att en viss lätthet kommer fram och att jag kan betrakta mig själv med förnöjelse och skratta åt mig själv. Mitt arbete har nu fått mera bredd även om det som är mest typiskt för mig - det precisa, det på något sätt formulerade, en strikt packad energi och ett fraserat formspråk - finns kvar. Min uppfattning av dans som konst har hela tiden vidgats. Jag märker att det jag upplever som sanning växer och utvidgas med stigande ålder.

Som koreograf och scenkonstnär har Arja Raatikainen uttryckligen gjort sig känd som en perfektionist som noga avväger både helhet och detaljer och inte utelämnar något åt slumpen. Det slipade, till form och dynamik noga utarbetade och dramaturgiskt klart motiverade, har blivit ett slags varumärke för henne. Trots ett strikt format och helhetskoncept och en okuvligt seriös inriktning har Arja Raatikainen i sina två senaste gruppkoreografier Kommentteja (Kommentarer) år 1998 och Tunneli (Tunneln) år 2001 givit mera plats åt humor och komik. Detta har vidgat bilden av henne som konstnär. Solot Enne (Omen) år 1999 och duetten Opal-D år 2000 är exempel på det mera strikta formatet och bevis på att hon ingalunda gjort en helomvändning i sin konst. Hur luftigheten och det något lösare greppet utvecklas framöver återstår att se.

Scenkonstnär, pedagog och koreograf i samma person

Arja Raatikainen har verkat som danskonstnär sedan 1987. Det året avslutade hon sina studier vid Teaterhögskolans institution för danskonst i Helsingfors. Den första egna koreografin Painajainen (Mardröm) var hennes konstnärliga slutarbete. Knappt tio år senare återvände hon till Teaterhögskolan för att bli professor i danskonst. Den posten skötte hon åren 1995-1998.

I sin egen undervisning strävade hon att förmedla vad hon kallar en "renad" teknik för samtida dans. Hon medger att tanken på en "ren" teknik är absurd eftersom ingenting kan vara helt rent eller utan inflytanden. Det hon ville ta avstånd från var kopplingarna till känslan eller något slag av romantiserande. Istället ville hon koncentrera sig på "ren" rörelse och undervisa sådant som att släppa tyngden, upprätthålla den lodräta axeln, studera svängningar eller sviktningar utan att färga dessa aktiviteter med något extra eller ge dem några specifika betoningar. Hennes målsättning var att koncentrera sig på mycket faktuella ting.

År 1998 utnämnde republikens president henne till konstnärsprofessor. Det gav henne möjligheten att de följande fem årem koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete. Det har hon gjort inom ramen för en sammanslutning av fyra koreografer och danskonstnärer kallad Nomadi-tuotanto. Vid sidan av Arja Raatikainen hör Alpo Aaltokoski, Katri Soini och Jyrki Karttunen till den grupperingen. År 1999 tilldelades de statspriset för danskonst som ett erkännande för sitt konstnärliga arbete.

Fusionen av olika danstekniker skapar en elastisk palett

Arja Raatikainens egen dansträning fokuserade sig på Grahamteknik, Limónteknik, buto och releaseteknik. Hon ser dem som en logisk utveckling där hon fördjupat sig i vart och ett område för att sedan ta avstånd från det och gå vidare. Hon upplever det som mycket viktigt att ha gått igenom den processen eftersom varje teknik målade upp olika världar och skapade olika rum med sina specifika referensramar. Grahamtekniken ser hon som strikt, emotionell och formulerande, Limontekniken som befriande och inriktad på skiftningar och kontroll.

Buto innebar någonting helt annat. Den öppnade sinnets dörrar och de egna pansaren och bojorna. Buton fick henne att inse hur litet och smalt det egna rummet varit och vad dansen som konstform kunde vara. Att ge det frånstötande och groteska plats i livet och använda dem i den konstnärliga framställningen blev viktigt. Det hindrade dansen från att bli alltför snäv i sitt uttryck.

Releasetekniken framstår som en fortsättning i kedjan från Graham- och Limónteknik i riktning mot ett allt friare, lösare rörelseuttryck, säger hon. Syftet var att nå största möjliga effekt med minsta möjliga ansträngning. Hänsynen till kroppen, det otvungna och lössläppta ger ökad hastighet och förändrar formen.

-Nu har dessa olika tekniker blivit en färgpalett som ger mig möjlighet att använda alla nyanser. Erfarenheten av jazzdans är också viktig. Att förstå rytmens väsen. Det är en grundläggande faktor i dans som berikar dess uttryck. Att jag gått igenom ett kretslopp av denhär typen gör att jag nu upplever att dessa olika världar befolkar i mig. De är som krafter som strömmar i varandra, inte längre paket. Detta är orsaken till den större frihet jag känner just nu.

-Min styrka som koreograf är att jag så småningom förmått börja använda den arsenal och kapacitet samt de nyanser och färger som jag gripit till mig ur många olika rum. Jag kan nu färga med dem alla. Det är en växande styrka som ständigt berikar det kroppsliga och fysiska. Det är hela tiden någonting som öppnar sig och ersätter den mera begränsade danssyn jag tidigare hade.

Arja Raatikainens koreografiska handstil har givetvis referenser till den breda erfarenhet av dansteknik och -estetik hon bär med sig. Hon intresserar sig för ett starkt och dynamiskt kroppsspråk som samtidigt är utpräglat sensibelt och känner sig fram. Dialogen mellan styrka och sensibilitet blir därför ett särdrag för hennes rörelsespråk.

Impulser och stimulans i syfte att finna en gemensam riktning

Arja Raatikainen säger att ett dansverks helhetsintryck alltid varit viktigt för henne. Trots det hävdar hon bestämt att hon upplever rörelsen i sig som ett tillräckligt element och inte nödvändigtvis behöver någonting annat vid sidan om. Ofta sägs det att allting är visuellt och att rörelsen underordnas det visuella intrycket. Det tycker hon inte alls stämmer. Hon har en stark tilltro till rörelsen i sig. Den är självständig och förmår hävda sig som sådan. Nödvändigtvis behövs inget mera än rörelse och dagsljus för att det skall fungera, säger hon. De andra uttrycksmedlen ser hon som en intention att söka efter och få fram andra kvaliteter. Sitt samarbete till exempel med ljussättaren Tülay Schakir - i Kommentteja, Enne, Opal-D och Tunneli - beskriver hon som en intressant och utforskande dialog. Inom ramen för den stimulerar de varandra och ger varandra impulser i olika riktningar. Trots det är syftet att arbetsgruppen skall gå i samma riktning.

-Jag är nog intresserad av att se vilka nyanser man kan få fram genom olika tillägg till det basala. Varje nytt element för med sig nya möjligheter. De har sina egna särdrag och egna sfärer. När dessa sfärer sedan förs mot varandra föds alltid någonting nytt. Det viktiga är hur man fogar samman olika element. Som koreograf använder jag mycket tid till den processen. Jag är väldigt intresserad av de andra områdena. Dialogen med dem ger mig någonting nytt och tillfredsställer min egen hunger. Den gemensamma riktningen är trots det väsentlig för min konstsyn. Jag strävar efter att ge utgångspunkten och slutresultatet ett samband på något sätt fastän de under processens gång viker av i olika riktningar och söker sig fram. Jag vill ha ett grepp om helheten.

Man måste finna sätt att verbalisera om dans

Det konstnärliga skapandet kan vara en konfliktfylld djungel, säger Arja Raatikainen. Därför anser hon att man som koreograf måste hålla strama tyglar, ha förmåga att verbalisera och kunna diskutera med de andra. Det viktiga är att hitta formen för kontakt som kan vara språklig eller visuell. Ju mera man samarbetar med olika människor desto viktigare inser man det är att tala samma språk eftersom alla har sitt eget sätt att uttrycka saker och ting, säger hon. Ord kan tolkas på så många sätt och därför försöker hon via närmare definitioner hitta precision och delad förståelse. Den konkreta insikten om det man talar om inom den kreativa processen är viktig ty världen fylls av ord och det skapar ibland otydlighet.

-När vi talar om en abstrakt konstform som dans är verbalisering också ett problem. Frågan är hur vi skall lyckas finna en sådan form att betydelsen också konkretiseras. Eftersom det är möjligt att verbalisera inom musik och bildkonst måste det gå att göra det också när det gäller danskonst! Det som krävs är att man skrapar lite på ytan och tänker noga igenom det man sedan säger. Det finns ständigt en risk att det blir otydligt.

Otydligheten är enligt Arja Raatikainen en risk också när det gäller de texter som används i programblad idag. Avsikten är att skapa olika intryck och sinnebilder på förhand. Verbaliseringen av verkets innehåll och koreografens målsättningar tjänar också marknadsföringens intressen. Risken att det blir en diskrepans mellan orden och åskådarens upplevelse av scenframställningen är dock överhängande. Ofta skapar programbladets texter ett intryck i sig som kan omintetgöra eller stå emot det man ser och upplever. Arja Raatikainen säger att detta är orsaken till att hon själv har väldigt svårt att pressa fram något om sina egna arbeten. Som åskådare önskar hon ofta att hon inte läst texten i programmet eftersom hon då istället kunnat få en renare och fylligare upplevelse av verket.

Verbalisering, kommunikation och sociala system var betydelsefulla innehållsmässiga teman också i Arja Raatikainens två senaste gruppkoreografier. Om Kommentteja år 1998 bland annat skisserade upp verkligheten i en byråkratisk värld så gick Tunneli år 2001 ännu längre och blev ett slags samhällelig och kulturell samtidskritik. Det humoristiska, ironiska och satiriska som spirade i Kommentteja utvecklades till fullo i Tunneli. I Tunneli tycktes kritiken av den samtida verkligheten bli skarpare just genom att den sattes i ett humoristiskt perspektiv.

-Kommunikationen når fram på ett djupare plan via humor än via ett strikt påstående. Humorn skapar rymd och ger viktiga och till och med verkligt sorgliga saker och ting en skör yta. Det blir mera sårbart så. Jag känner ett behov av att hitta nya sätt för att behandla tråkiga saker. Men hur långt kan man bara skratta när man i sig själv hela tiden starkt känner att hjulen måste stoppas? Jag upplever hela tiden en stark motkraft.

Kvalitet framom kvantitet

Under sin tid som koreograf har Arja Raatikainen vinnlagt sig om att skapa nya verk när tiden är inne istället för att producera nya verk i tät takt. Hennes skapande kommer förmodligen också framöver att kännetecknas av att hon skapar långsamt och sparsamt. Hon ser koreografens arbete som en serie olika val; klara och oklara, medvetna och omedvetna, förnuftiga och oförnuftiga. Att hitta den första rörelsen upplever hon ofta som betungande men när den sedan kommer skapar den en rörelsekedja som skisserar upp ett arbetsfält för verket.

-Varje gång jag börjar jobba med ett nytt verk känner jag en oerhört stark panik och frågar mig själv: Vad skall det bli det av det här? Blir det något av det här? Vad finns det i mig som kan föda någonting nytt? I princip är det ju varje gång frågan om att föda fram någonting på nytt. Det är en förskräcklig känsla när man inser att ingenting händer, att tanken temporärt brutits. Det hände en gång att jag måste säga till dansarna: Jag beklagar idag blir det ingen repetition, gå hem, jag har inte en enda rörelse att ge er. När jag sedan brast i gråt kom dansarna tröstande fram och sade: Arja, vi har ju redan så mycket visst blir det någonting av det här.

Våren 2002 jobbar Arja Raatikainen med ett nytt abstrakt rörelseverk - Labile Mobile - för fyra kvinnliga dansare. Enligt helhetskonstverkets idé strävar hon att i det skapa en samklang mellan rörelse, ljud, scenografi, ljussättning och kostymering. Stommen i verket utgörs av dialogen mellan dans och rum samt de växlande stämningarna som de sceniska händelserna skapar.

-När jag nu skapar Labile Mobile är det väsentligt att verket består av rörelse i rummet. Alla scener har olika stämning beroende på hur rummet utnyttjas. Jag har givit varje millimeter i det fältet en säregen betydelse. Dessa står hela tiden i dialog med varandra.

I gruppverk, när koreografen kan vara mera utomstående blir spelrummet och det lekfulla betydelsefullare, säger Arja Raatikainen. Det blir på något sätt luftigare när man inte själv är med. Koreografen har som utomstående lättare att måla med sinnebilder och kan bättre utnyttja dansarnas personliga energi och låta sig stimuleras. När man blir äldre ger man klart mera utrymme åt de andra, hävdar hon. Labile Mobile utgår i rätt hög grad från just dessa dansare. Jag har blivit sittande i ett hörn, säger hon. Denhär typen av process är mycket olik den när man själv står i centrum och skapar rörelse samtidigt som man försöker få ett grepp om helheten. Dethär är en enorm helhet.

-I mitt arbete har jag stött på intressanta gränslinjer. Jag har intresserat mig för det sätt på vilket dansarens muskelarbete hittar eller kommer ihåg en känsla, en stämning eller en sinnesstämning. Med vilken lyhördhet styr dansaren en känsla - kylig eller brännande - genom sin kropp ut i rummet. Vad händer på gränslinjen mellan det inre och det yttre när rörelsen blir synlig. Jag upplever den gränsen som oändligt intressant oh betydelsefull inom danskonsten. Ögonblicket då någonting bryter fram. När köttets rörelse förvandlas till resonans i rummet.